Heja mig!

De flesta har nog någon eller flera rädslor som man får kämpa med. Ni som känner mig vet att jag länge har kämpat med rädslor av olika slag, tex flygrädsla och rädsla för att köra bil, väldigt länge. Det hela förstärktes och hamnade på en ohanterlig nivå i samband med att jag blev gravid för första gången för snart fyra år sedan. När jag sedan blev mamma blev det ännu värre och jag kände mig livrädd bara för att åka bil och att köra bil själv var inte ens till att tänka på. Och det är ju såklart inte hållbart i längden.
Jag har kämpat med detta på egen hand, tagit professionell hjälp och försökt förbättra tillståndet sedan dess. Och nu vågar jag faktiskt dela med mig av att det hela har blivit så otroligt mycket bättre! Äntligen! Att köra bil och flyga kommer aldrig att bli en favoritsysselsättning för mig, men nu kan jag faktiskt genomföra det utan att vara fast övertygad om att det är det sista jag gör i jordelivet, som känslan faktiskt var för inte så länge sedan.
I somras körde jag bil flera gånger ensam mellan landet och stan och klarade av det på ett bra sätt. Förra sommaren bröt jag ihop både före, under och efter bilfärden och mådde så otroligt dåligt av det. Så mycket har hänt! I somras körde jag till och med båt! Och under de senaste veckorna har jag varit på tjänsteresor i både Göteborg och Sundsvall och flygit dit. Och det har gått bra! Jag har kommit otroligt långt och jag är faktiskt väldigt stolt över mig själv! Det är så sällan man ger sig själv cred men nu är det dags att jag klappar mig själv på axeln. Heja mig!! Jag har faktiskt lärt mig hantera mina värsta rädslor och härifrån kan det bara bli bättre!
Har ni några rädslor ni kämpar med?

Allt och inget på samma gång

Det är en väldigt konstig känsla att vara själv inne i stan och jobba när familjen är kvar ute på landet. När jag kommer hem är det helt tyst och tomt i lägenheten, och det är man ju inte direkt van vid. Det känns trist och tråkigt utan alla mina killar här.
Men på ett sätt är det faktiskt skönt. Egentid är jag inte direkt bortskämd med, precis som för alla småbarnsföräldrar. Att ha en kväll för sig själv är helt klart en ovan känsla. Om jag tränar på väg hem från jobbet, finns det fortfarande tid kvar av kvällen till att göra vad jag vill. Tanken som slår mig är såklart "vad sjutton gjorde jag med all tid innan barnen kom?!" Haha, någon som känner igen den tanken?
Men jag drabbas samtidigt av en något ambivalent, nästan lite stressad känsla. Eftersom egentid är så sällan förekommande så vill jag hinna utnyttja tiden så väl och passa på att göra allt jag annars inte kan eller inte hinner som att träffa vänner, träna i lugn och ro, gå på stan, äta middag ute etc etc. Men å andra sidan är det så fantastiskt skönt att faktiskt göra ingenting! Hur ofta kan man slänga upp fötterna på bordet och bara slappa en stund i soffan när man kommer hem från jobbet?
Ja, det är väldigt vilka stora lyxbekymmer jag har som ni hör! ;)
Efter jobbet idag träffade jag en kompis vilket var mysigt. När jag sedan kom hem lade jag mig en stund i soffan på balkongen och bara kopplade av. Riktigt skönt efter en intensiv arbetsdag!
Men när jag ligger här och kopplar av vet jag ju även att Magnus har det väldigt körigt och intensivt eftersom han är ensam med barnen, och jag kan inte undgå att få lite dåligt samvete. Här ligger jag och tar det lugnt och han kämpar och sliter... Rent intellektuellt vet jag att jag inte ska ha dåligt samvete. Jag är ju faktiskt inne i stan för att arbeta, och det är inte frivilligt. Och att pendla till landet varje dag hade varit alldeles för tidsödande och jag hade då ändå knappt hunnit träffa barnen. Men som bekant är inte alltid känsla och intellekt synkade. Men jag ska försöka vara lite rättvis mot mig själv och passa på att njuta lite av att bara vara....

En mammas skuldkänslor

Hur fantastiskt det än är att vara mamma till våra två små underbara killar, så är det även riktigt utmanande i vissa stunder. 
Jag har insett att det i mammarollen ingår ett ständigt dåligt samvete och diverse skuldkänslor av olika slag och anledningar. Och det gäller att man lär sig att hantera dem så att man inte förgås av dem. 
Ikväll var tex Adam väldigt trotsig och vägrade lyssna på mig. Eftersom jag var ensam med barnen ikväll och Arvid dessutom var väldigt gnällig, tappade jag ganska snabbt tålamodet och Adam och jag blev båda ledsna och arga på varandra. 
Och nu sitter jag här med ett dåligt samvete... Var jag för hård mot honom? Varför tappade jag tålamodet? Hur hade jag kunnat göra annorlunda? Han är ju fortfarande så liten och dessutom inte helt frisk... 
Men i morgon är en ny dag och jag tänker att efter lite vila kommer jag klara av morgondagen lite bättre. Jag har blivit så otroligt mycket bättre på att hantera dessa skuldkänslor. Jag försöker numera intala mig själv om att jag gjorde så gott jag förmådde i just den situationen, och då känns det lite bättre. 
Det värsta jag upplevt av dåligt samvete och skuldkänslor var när jag var gravid med Arvid. Jag mådde så dåligt under graviditeten att jag inte orkade ta hand om Adam. Och uppepå detta var jag så orolig och kände så stor skuld inför att relationen till Adam skulle förändras. Att han skulle må dåligt av att få ett syskon med delad uppmärksamhet från föräldrarna när han fortfarande var så liten, att jag inte skulle hinna eller orka med honom i den utsträckning han hade behov av sin mamma. Jag tyckte verkligen synd om Adam för att vi hade gjort valet att skaffa ett syskon, det var inte hans val. Mina skuldkänslor var verkligen förlamande och höll på att äta upp mig inifrån. Tårarna rinner bara jag tänker tillbaka på det. 

Men idag kan jag konstatera att denna oro var obefogad. Adam har inte hämmats känslomässigt det allra minsta av att få en lillebror och det har aldrig varit fråga om någon svartsjuka, som jag var också var övertygad om skulle komma. Jag har hört från så många andra att det äldsta barnet slår eller tjuvnyps på det yngre syskonet. Det har aldrig hänt hos oss. Adam är världens bästa och gulligaste storebror och han älskar Arvid över allt annat! Han blir alltid orolig när Arvid är ledsen och försöker göra honom glad igen genom att busa framför honom eller hämta hans napp. Jag är så otroligt stolt över hur fin och kärleksfull han är mot sin lillebror! Och framförallt gläds jag åt att de redan har så roligt av varandra! 
Jag inser nu att vi har gett Adam den finaste gåva han kan få! Han kommer växa upp med en ständig lekkamrat som alltid kommer att ha honom som sin största idol. De kommer att älska och bråka med varandra i en enda röra och det är helt fantastiskt!