Hur lång är du egentligen!??

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit lång. Jag har dessutom alltid fått höra att jag är lång. 
 
Under hela min uppväxttid var jag alltid längst i klassen. Detta innebar att jag blev placerad i mitten av alla klassfotografier, ställd först eller sist i kön när klassen på olika sätt skulle delas in och alltid i topp på den s.k. längdlista som var uppsatt i klassrummet där alla elevers längd registrerades med jämna mellanrum. Jag har många gånger funderat över varför det alltid är så viktigt att placera in människor i olika fack och varför längden alltid har en så central betydelse. 
Under skoltiden vill man ju gärna bara "smälta in" och vara som "alla andra". Jag stack dock alltid ut på grund av min längd vilket bidrog till ett antal öknamn och ett stort komplex som det tog mig många år att bli av med. Jag försökte många gånger göra mig själv kortare än jag var genom att böja på ryggen och fick således dålig hållning. 
 
Det var egentligen först när jag flyttade till Shanghai i Kina vid 18 års ålder, som jag började sträcka på mig och t.o.m. vågade bära klackskor emellanåt. I Kina var jag ju liksom längst hur jag än bar mig åt och det i kombination med att jag är ljushårig gjorde att jag blev utstirrad oavsett. Det gick inte att undvika. Då spelade helt enkelt inte några centimetrar hit eller dit någon roll. 
 
När jag träffar nya människor tar det inte lång stund innan jag får frågan hur lång jag är, eller för den delen bara ett utbristande konstaterande "vad lång du är!". Det slår aldrig fel. Eller som i dag när jag var inne i en butik och expediten lutade hela huvudet bakåt för att kunna se upp på min fulla längd och slutligen frågade mig "hur lång är du egentligen?" Jag vet aldrig riktigt vad den frågan betyder, men den är vanlig kan jag avslöja. "Egentligen", som i när jag inte gör mig till och låtsas vara lång, eller?
I synnerhet killar som är kortare än jag verkar ha ett stort behov av att dels tala om för mig att jag är så väldigt lång och dels ta reda på exakt hur lång jag är. Jag kan i bland tycka att det är lite fascinerande att människor har ett behov av att tala om för mig hur lång jag är, precis som att jag själv inte skulle ha märkt det. :-)
I dag lider jag inte av att vara lång utan är stolt över alla mina 181,3 centimetrar, som jag mäter i strumplästen. Min man är dessutom 193 cm lång vilket medför att jag kan ha precis hur höga klackar jag vill, han är i alla fall längre. Han är dessutom uppmuntrande till min längd, och det är viktigt för mig för att jag ska kunna känna mig kvinnlig. :-)
 

Tillbaka till verkligheten....

När semestern nu närmar sig sitt slut kan jag blicka tillbaka mot en fantastisk ledighet med många lata och varma sommardagar och långa ljusa kvällar. Jag har verkligen boostat med massor av energi till de sista jobbveckorna och den sista lite tyngre delen av graviditeten. Jag och Magnus har spenderat större delen av tiden ute på landstället i Stockholms skärgård där det verkligen finns tid och ro till att bara vara och ta dagen precis som den kommer. Vi har verkligen gett oss själva kvalitativ tid med varandra och även förberett oss för den nya och spännande livssituationen vi står inför i höst. 
Att sitta på en solljummen klippa och blicka ut över havet, lyssna till vågornas kluckande mot strandkanten och fåglarnas flaxande vingar strax ovanför vattenytan, ja- det är verkligen som balsam för själen och den varan har jag fått mycket av denna sommar! Det är härligt att ha gott om sådana bilder i sin minnesbank som man kan plocka fram när höstmörkret och kylan återvänder. 
Flickornas favorit!
 Dagsutflykt med hjärtat till mysiga Trosa.
 
Grillmiddag vid besök av min bror och mamma. 
 Båtutflykt till Rökeriet med hjärtat, Sigrid och John...
...och Ebba. 

Bättre sent än aldrig...

Så var det då äntligen dags för mig att skaffa mig en blogg. Min alldeles egna sida där jag kan få utlopp för mitt ibland stora behov av att skriva av mig om det som rör sig i mitt huvud; livet, familjen, hälsa och träning eller bara tankar och funderingar i största allmänhet. 
Jag har faktiskt under flera år funderat på att skaffa mig en blogg för just detta ändamål, men av diverse olika anledningar har det inte blivit av. Jag är framförallt bland det mest otekniska man kan tänka sig och det i kombination med mitt icke existerande tålamod har satt en del käppar i hjulen. Det har definitivt inte gett något utrymme för att exempelvis lära mig HTML. Men numera finns det ju faktiskt så enkla bloggverktyg att detta inte längre behöver vara ett hinder, så nu tog jag tag i det. Det som behövdes kanske var just lite semester och nedvarvning för att jag skulle känna mig redo. 
I mitt jobb som domstolsjurist spenderar jag en stor del av dagarna med att just uttrycka mig i skrift, framförallt genom att argumentera och utreda diverse juridiska problemställningar. Men det är en helt annan sak att skriva av privata skäl och att få fundera fritt utan att det till varje pris måste vara absolut korrekt, både beträffande innehåll och språk. Jag har alltid tyckt att det är en slags frihetskänsla i att skriva och därför känns det bra att nu äntligen ha en plats för att göra detta på.