Min förlossningsberättelse

Nu ska jag ta och skriva ned hur förlossningen gick till medan allt fortfarande är färskt i minnet! Kan varna för ett långt inlägg!
 
Vid 3-tiden på natten den 14/1 vaknade jag av att jag fick en blödning och att även slemproppen hade börjat lossna. Blödning har jag ju drabbats av tidigare under graviditeten och då blev jag väldigt orolig eftersom det var redan i vecka 24. Denna gång kände jag mig dock inte lika orolig eftersom jag vet att sånt kan hända utan att det behöver betyda något och nu var det ju dessutom så sent i graviditeten. När jag gick tillbaka till sängen fick jag några kortare värkar. Jag har ju dock haft värkar sedan i vecka 23, så jag fokuserade inte så mycket på dem utan somnade bara om. 
 
På morgonen ringde jag till BB Sophia eftersom de sagt till mig att man alltid ska ringa in för varje eventuell ny blödning man får. Barnmorskan jag pratade med tyckte att jag skulle komma in för en kontroll. Eftersom vi inte kunde få någon barnvakt tog jag själv bussen dit medan Magnus och Adam lekte i lekparken. 
 
Väl inne på BB Sophia hade blödningen upphört. De ville dock ändå sätta en CTG-kurva för att se att barnet mådde bra. Under tiden fick jag en del sammandragningar/värkar. Sedan jag blev sjukskriven på heltid och slutade jobba har jag haft mindre sammandragningar, men de har ju ändå alltid funnits där till och från. Nu kom de dock lite tätare än vad de hade gjort på flera veckor. 
CTG-kurvan visade att allt såg bra ut och lilla Mini hade det bra där inne. Läkaren förklarade för mig att även om slemproppen hade lossnat så behövde det inte vara en indikation på att något skulle starta igång, utan att det lika gärna kunde dröja fem veckor till. Well, att det kunde dröja ytterligare fem veckor var väl inte direkt vad jag ville höra, men det var ju skönt att allt var bra! 
 
Under eftermiddagen var jag hos sjukgymnasten på akupunkturbehandling för foglossningen och även på väg dit och hem hade jag en del sammandragningar men nu hade jag ju fått veta att det var helt normalt att ha en del förvärkar av den här graden så här dags i graviditeten, så jag tänkte inte så mycket på dem. 
 
Vid middagsdags hade jag inte någon särskild aptit och jag tyckte att förvärkarna började göra allt ondare. Jag sa till Magnus vid något tillfälle att "ska det göra så här ont i 4-5 veckor till vet jag inte om jag orkar!" Magnus undrade stilla om jag inte trodde att det kanske t.o.m. var förlossningen som hade startat, men det avfärdade jag bestämt, detta var ju bara förvärkar, och det var ju dessutom alldeles för tidigt! 
 
Efter att vi hade nattat Adam satte vi oss ned i soffan för att titta på nyheterna, men plötsligt kunde jag inte sitta stilla utan var tvungen att röra på mig under värkarna. Det gick inte att koncentrera sig på vad som sades på tv. Jag bad Magnus värma vetekudden och gick runt med den i ryggslutet. Jag tog även en varm dusch, som jag gjort så många gånger på kvällarna under denna graviditet för att lindra smärtan i fogarna. 
 
Strax efter 20-tiden på kvällen bad Magnus mig att jag skulle ringa till BB Sophia för att resonera lite med dem, eftersom han tyckte det verkade som att jag trots allt hade ganska ont. 
Det gjorde jag, men under telefonsamtalet med barnmorskan hade jag ingen värk och allt kändes lugnt. Hon sa att det kunde vara så att det hade börjat, men att det var svårt att säga. Hon bad mig återkomma om det blev värre. 
Jag tänkte ändå att det kanske var dags att packa ihop den lilla BB-väskan trots allt, bara ifall att, för det hade vi ju ännu inte gjort. Några minuter senare ringde barnmorskan från BB Sophia upp igen och sa att hon såg i journalen att jag bara var i vecka 36, och att skulle det vara så att förlossningen startade nu så kunde de inte ta emot mig där. Endast efter vecka 37 kunde jag komma till dem. Men hon hade ringt till BB Stockholm som sagt att jag var välkommen dit och de väntade på mitt telefonsamtal. Jag kände hur besviken jag blev. Jag ville ju föda på BB Sophia, jag hade ju redan träffat stor del av personalen där vid alla tillfällen jag varit där under graviditeten och känner att jag trivs där! Men detta kanske trots allt bara var falskt alarm och dröjde det bara en vecka till så kunde jag ju komma dit....
 
När jag ringde till BB Stockholm fick jag en värk under telefonsamtalet och hade lite svårt att prata. Barnmorskan sa då till mig att jag skulle komma in.
-Ok, sa jag, frågan är bara när jag ska komma in. 
- Ja, du ska komma in nu, på en gång, svarade barnmorskan bestämt. Ring direkt till barnvakten och kom in!
 
För mig som fortfarande befann mig i något slags förnekelsestadie, kom detta som en chock. Åka in till förlossningen nu? Ja, ja, de kunde ju göra en kontroll och sen skulle vi säkert få åka hem igen, som jag förklarade för Magnus. 
Och barnvakt, ja, det var ju inte heller någon enklare fråga. Mina föräldrar var bortresta, Magnus mamma hade bara en vecka innan ramlat och brutit lårbenet, min bror var på bio.... Min faster Gunilla hade tidigare erbjudit sin hjälp men hon ville först komma över till oss och få en genomgång av allt som gäller Adam, fullt förståeligt. Men nu hade vi inget val och vi fick ringa stackars Gunilla och be henne göra en snabbutryckning. Dramatiskt värre!
 
Vid kl 22 blev jag inskriven på BB Stockholm och ca en halvtimme senare undersökte barnmorskan mig.
-Ja, du ska definitivt föda barn snart och jag kommer inte att släppa iväg dig härifrån, det tillåter jag inte! sa barnmorskan. Då var jag 6 cm öppen. Det kändes dock fortfarande overkligt att jag skulle föda barn, nu!
 
Eftersom jag inte hade hunnit skriva något förlossningsbrev eller sammanfattning av graviditeten med barnmorskan på MVC, så fick jag nu frågan om hur jag ville ha min förlossning. Jag fick lite lustgas/syrgas och på bara ett par värkar hade jag fått in en bra andningsteknik i masken och tyckte att lustgasen hjälpte bra. Vid förra förlossningen fick jag aldrig in "tekniken" och tyckte inte att den hjälpte. 
 
Strax efter att vi hade kommit in- en något ansträngd look! Detta är den sista bilden på magen. 
 
Sedan tycker jag att allt gick ganska fort. Jag betade av värk för värk, och försökte vila så gott det gick mellan värkarna. Mellan värkarna kändes det som att jag ville sova, det var ju långt efter läggdags för mig! ;-) Magnus var med mig i varje värk, peppade, stöttade, servade med dricka och var helt fantastisk! Jag bytte ställningar lite då och då; gick runt, satt på pilatesbollen, lade mig på soffan, stod i sängen.
När jag låg på sidan i sängen, fick jag plötsligt en värk som det var riktigt bra tryck i och det kändes som att barnet skulle komma ut bakvägen. Barnmorskan insåg då att det var dags och sa att jag måste ned på pallen, som jag tidigare sagt till henne att jag ville föda på. Jag hann nätt och jämt komma ned på pallen innan krystvärken kom. Magnus satt bakom mig och höll om mig, vilket kändes väldigt tryggt och framför mig satt barnmorskan. Det var en extrem kraft inom kroppen och det kändes som att jag bara måste trycka på. Men barnmorskan sa att jag bara skulle andas, att jag inte behövde trycka. Var hon inte riktigt klok?! Hur kunde jag INTE trycka och bara andas nu?! Smärtan var otroligt intensiv och det kändes som om hela kroppen skulle gå sönder inifrån. Men hon upprepade sitt mantra "bara andas" och Magnus stämde också in. Och jag lyssnade på dem, andades och försökte slappna av. Plötsligt minskade trycket och det kändes som en ren och skär befrielse. Ett ögonblick senare fick vi höra ett högt "waaahhhh", världens bästa ljud! På en krystvärk var han ute och han andades!!!! 
 
Magnus klippte navelsträngen och sedan fick jag hjälp upp i sängen med vår lille son liggandes på bröstet. Jag och Magnus befann oss i en glädjechock! Det var lite svårt att greppa att vår lille son nyss kom ut. Han var så otroligt fin när han låg på mitt bröst och andades tungt. Lyckan går inte att beskriva. Så otroligt mycket känslor och en obeskrivlig kärlek!
 
 
Sedan kom undersköterskan in med fika till oss. Och det är verkligen världens bästa fika man får på förlossningen! Aldrig har väl en macka och ett glas alkoholfri skumpa smakat så ljuvligt som efter en förlossning! 
 
 
Jag upplever verkligen att jag hade en drömförlossning! Vi kom in till förlossningen kl 22 och 23.49 var han ute. Det gick fort, jag fick knappt några bristningar mycket tack vare den fantastiska barnmorskan och jag fick styra själv den här gången hur jag ville göra. Det är klart att det gjorde ont, ett huvud ska ju ut. Men jag tyckte hela tiden att det var hanterbart och jag är i efterhand så stolt över mig själv och vad min kropp klarar av! Det kändes också skönt att jag slapp proppa i mig en massa bedövningar utan klarade mig med bara lustgasen. 
Jag och Magnus som team klarade av förlossningen tillsammans med barnmorskans support. Att få uppleva en så fin förlossning tillsammans stärker oss helt klart som par. Det är verkligen något helt magiskt och en otrolig förmån att få uppleva något sånt här, livets absolut största ögonblick!