Hemresan
Nu har det ju passerat två veckor sedan resan hem från Florida och jag har därmed hunnit smälta den lite. Det var en känslostormande resa för mig, även om den ju på det stora hela gick väldigt bra såklart. Det har därför tagit ett tag att landa lite, i dubbel bemärkelse.
Min stora ångest när jag ska resa ligger i själva flygresan, det blir ju lätt så när man är flygrädd. Jag har faktiskt tyckt att det varit obehagligt att flyga sedan i 20-årsåldern, och tyvärr verkar det bli något värre ju äldre jag blir. Om man är flygrädd innan man får barn, är det ingenting mot vad man är när man har barn, kan jag avslöja.
Denna flygrädsla bidrar bl.a. till att alla eventuella "hinder" , små eller stora, som man stöter på under resan till flygplatsen eller vistelsen där fram tills planet går, blir enormt mycket större än vad de hade behövt vara....
Jag börjar tänka på flygresan flera dagar innan det är dags, och natten innan resan sover jag sällan, utan ligger mest och snurrar runt med mina tankar. Det gör att jag ofta är väldigt trött innan resan ens har påbörjats.
Vår hemresedag från Florida började med att vi träffade en otroligt otrevlig människa på flygplatsen som skulle "hjälpa" oss med allt vårt bagage. Jag förstår verkligen inte varför man erbjuder sig att "låna" ut sin bagagevagn om man ändå har tänkt vara otrevlig, det var ju dessutom hennes jobb. Men efter diverse otrevliga kommentarer, bittra suckar och tillrättavisanden, var vi i alla fall framme vid bagagedisken och redo att checka in.
Väl där visade det sig dock att de tyckte att vår barnvagn var alldeles för stor. De upplyste oss om att den skulle skickas som "oversize luggage" vilket innebar en extra kostnad på 200 dollar! När vi bokade vår biljett genom SAS fick vi informationen att barnvagn får man ha med sig utan extra kostnad och det spelar heller ingen roll vilken storlek den har. Men nu skulle den plötsligt inte överskrida ett visst antal inches, och det gjorde tydligen vår vagn. Och vi ville heller inte ta ut den ur sin airshell (barnvagnsväskan) eftersom vi fick veta att de endast skulle ersätta oss med maximalt 20 dollar ifall att vagnen gick sönder under resan. 20 dollar, vilket skämt! Vad får man för 20 dollar?? Inte mycket till barnvagn i alla fall.....I airshellen är vagnen åtminstone skyddad så den risken kunde vi inte ta, så vi fick snällt betala den extra avgiften. Så kom vi då till väskorna.....
Plötsligt "ingick inte ett bagage för barnet". Va?! Även detta hade vi fått tydlig information om innan, att vi fick ta med oss en väska per person, inklusive Adam. Och allt detta gick ju som sagt alldeles utmärkt och utan problem under hela resan till USA. Nu kostade tydligen en tredje väska 100 dollar att ta med sig! Så vår resa var plötsligt 300 dollar dyrare pga av att de plötsligt inte skulle följa de regler som vi köpt vår biljett under. Suck!
Hur som helst, bagaget var äntligen incheckat och då skulle vi bara ta oss igenom säkerhetskontrollen...
Jag har aldrig tidigare gått igenom en säkerhetskontroll med barnmat, men nu blev jag varse om hur det går till. Jag kände mig definitivt som en terrorist kan jag avslöja! Barnmaten överskred den mängd vätska som är tillåten att ta med sig och det krävdes därför en hel del extra kontroller av såväl mig som maten. Först skulle jag och maten igenom den vanliga scanningen, sedan fick jag gå undan tillsammans med en väktare för specialscanning. Barnmaten testades med diverse stickor som sedan analyserades i en maskin och jag fick mig en manuell kroppsscanning (dock med kläder på!). Handskarna som väktaren hade på sig när hon tog på mig skulle sedan specialscannas i en särskild maskin. Alltihop tog väl en 20 minuter extra, men jag godkändes till slut.
Väl ute ur säkerhetskontrollen var Adam hungrig och ville äta. Fram med den nyscannade termosen med välling i, som dessvärre visade sig vara lite för varm. Och kallvattnet vi hade med oss hade vi precis fått lämna ifrån oss vid säkerhetskontrollen.... Snabbt som tusan, och utan att tänka mig för, sprang jag därför ut ur säkerhetsområdet för att hitta en vattenkran att kyla ned flaskan under. På väg tillbaka inser jag att jag har passerat en gräns som jag inte får gå in igenom igen, utan måste gå igenom säkerhetskontrollen IGEN! Och på andra sidan väntar Magnus med en skrikande och hungrig Adam, och dessutom med mitt pass och boardingkort, så jag kommer inte ens igenom säkerhetskontrollen igen....
Hmm...nu gällde det att tänka snabbt! Som tur var passerade just väktaren som precis hade scannat mig och jag bad henne då snällt om hjälp. Hon gick fram till Magnus och bad honom ge henne mitt pass och boardingkort så att jag återigen kunde gå igenom säkerhetskontrollen. En något förvånad Magnus gav henne allting och passet och boardningkortet levererades till mig genom ytterligare en väktare och jag kunde gå igenom på nytt. I min hand fanns ju dock flaskan med välling, som återigen måste specialscannas....
Väl ute ur säkerhetsområdet, måste vi ta oss till gaten för det hade nu blivit dags att gå på planet. Tur att vi var ute i god tid! All denna stress i kombination med min flygrädsla gjorde dock att gränsen var nådd för mig, det blev helt enkelt lite för mycket. När vi stod vid gaten och var redo att gå på planet fick jag bara en så otroligt stark känsla av att det är fel att gå på planet. Eftersom så mycket gått fel denna förmiddag blev känslan av att planet skulle störta ännu större och mer påtaglig än vad den brukar vara. När vi väl hittat till våra platser inne i planet brast det för mig. Krokodiltårarna bara sprutade ohämmat för mig. Jag fick känslan av att det här blir det sista vi gör, att vi aldrig skulle överleva det här. Med barn blir dessa känslor tusen gånger värre, gränsen mellan liv och död känns plötsligt hårfin. Tankar som "hur kan jag sätta ett litet oskyldig barn till livet om jag ändå sätter honom på ett plan som kommer att avsluta hans liv som knappt börjat" for genom mitt huvud. Fy så jobbigt det var! Och stackars Magnus hade plötsligt både mig och Adam att ta hand om.
Men allting gick ju bra till slut. När vi väl hade tagit oss till Chicago kändes det som en vinst. Resan därifrån till Stockholm var inte alls lika jobbig och jag kände mig något tryggare. Kanske var jag då så pass trött så att jag blev lite avtrubbad...
Sammanfattningsvis måste jag dock försöka göra något åt denna flygrädsla. Jag låter den ju inte hindra mig från att resa, jag reser ju ändå, men det blir lite onödigt jobbigt för mig. Och jag vill definitivt inte att detta ska smitta av sig till Adam när han är lite större.