Långa Flickan

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, varit lång. Jag har dessutom alltid fått höra att jag är lång. 

 

Under hela min uppväxttid var jag alltid längst i klassen. Detta innebar att jag blev placerad i mitten av alla klassfotografier, ställd först eller sist i kön när klassen på olika sätt skulle delas in och alltid i topp på den s.k. längdlista som var uppsatt i klassrummet där alla elevers längd registrerades med jämna mellanrum. Jag har många gånger funderat över varför det alltid är så viktigt att placera in människor i olika fack och varför längden alltid har en så central betydelse. 

Under skoltiden vill man ju gärna bara "smälta in" och vara som "alla andra". Jag stack dock alltid ut på grund av min längd vilket bidrog till ett antal öknamn och ett stort komplex som det tog mig många år att bli av med. Jag försökte många gånger göra mig själv kortare än jag var genom att böja på ryggen och fick således dålig hållning. 

 

Det var egentligen först när jag flyttade till Shanghai i Kina vid 18 års ålder, som jag började sträcka på mig och t.o.m. vågade bära klackskor emellanåt. I Kina var jag ju liksom längst hur jag än bar mig åt och det i kombination med att jag är ljushårig gjorde att jag blev utstirrad oavsett. Det gick inte att undvika. Då spelade helt enkelt inte några centimetrar hit eller dit någon roll. 

 

När jag träffar nya människor tar det inte lång stund innan jag får frågan hur lång jag är, eller för den delen bara ett utbristande konstaterande "vad lång du är!". Det slår aldrig fel. Eller som i dag när jag var inne i en butik och expediten lutade hela huvudet bakåt för att kunna se upp på min fulla längd och slutligen frågade mig "hur lång är du egentligen?" Jag vet aldrig riktigt vad den frågan betyder, men den är vanlig kan jag avslöja. "Egentligen", som i när jag inte gör mig till och låtsas vara lång, eller?

I synnerhet killar som är kortare än jag verkar ha ett stort behov av att dels tala om för mig att jag är så väldigt lång och dels ta reda på exakt hur lång jag är. Jag kan i bland tycka att det är lite fascinerande att människor har ett behov av att tala om för mig hur lång jag är, precis som att jag själv inte skulle ha märkt det. :-)

I dag lider jag inte av att vara lång utan är stolt över alla mina 181,3 centimetrar, som jag mäter i strumplästen. Min man är dessutom 193 cm lång vilket medför att jag kan ha precis hur höga klackar jag vill, han är i alla fall längre. Han är dessutom uppmuntrande till min längd, och det är viktigt för mig för att jag ska kunna känna mig kvinnlig. :-)