En mammas skuldkänslor

Hur fantastiskt det än är att vara mamma till våra två små underbara killar, så är det även riktigt utmanande i vissa stunder. 
Jag har insett att det i mammarollen ingår ett ständigt dåligt samvete och diverse skuldkänslor av olika slag och anledningar. Och det gäller att man lär sig att hantera dem så att man inte förgås av dem. 
Ikväll var tex Adam väldigt trotsig och vägrade lyssna på mig. Eftersom jag var ensam med barnen ikväll och Arvid dessutom var väldigt gnällig, tappade jag ganska snabbt tålamodet och Adam och jag blev båda ledsna och arga på varandra. 
Och nu sitter jag här med ett dåligt samvete... Var jag för hård mot honom? Varför tappade jag tålamodet? Hur hade jag kunnat göra annorlunda? Han är ju fortfarande så liten och dessutom inte helt frisk... 
Men i morgon är en ny dag och jag tänker att efter lite vila kommer jag klara av morgondagen lite bättre. Jag har blivit så otroligt mycket bättre på att hantera dessa skuldkänslor. Jag försöker numera intala mig själv om att jag gjorde så gott jag förmådde i just den situationen, och då känns det lite bättre. 
Det värsta jag upplevt av dåligt samvete och skuldkänslor var när jag var gravid med Arvid. Jag mådde så dåligt under graviditeten att jag inte orkade ta hand om Adam. Och uppepå detta var jag så orolig och kände så stor skuld inför att relationen till Adam skulle förändras. Att han skulle må dåligt av att få ett syskon med delad uppmärksamhet från föräldrarna när han fortfarande var så liten, att jag inte skulle hinna eller orka med honom i den utsträckning han hade behov av sin mamma. Jag tyckte verkligen synd om Adam för att vi hade gjort valet att skaffa ett syskon, det var inte hans val. Mina skuldkänslor var verkligen förlamande och höll på att äta upp mig inifrån. Tårarna rinner bara jag tänker tillbaka på det. 

Men idag kan jag konstatera att denna oro var obefogad. Adam har inte hämmats känslomässigt det allra minsta av att få en lillebror och det har aldrig varit fråga om någon svartsjuka, som jag var också var övertygad om skulle komma. Jag har hört från så många andra att det äldsta barnet slår eller tjuvnyps på det yngre syskonet. Det har aldrig hänt hos oss. Adam är världens bästa och gulligaste storebror och han älskar Arvid över allt annat! Han blir alltid orolig när Arvid är ledsen och försöker göra honom glad igen genom att busa framför honom eller hämta hans napp. Jag är så otroligt stolt över hur fin och kärleksfull han är mot sin lillebror! Och framförallt gläds jag åt att de redan har så roligt av varandra! 
Jag inser nu att vi har gett Adam den finaste gåva han kan få! Han kommer växa upp med en ständig lekkamrat som alltid kommer att ha honom som sin största idol. De kommer att älska och bråka med varandra i en enda röra och det är helt fantastiskt!